Det snurrar runt i huvet och jag faller ihop,
Som att jag inte längre finns,
Som om allt bara försvann,
Jag tittar mig omkring, men ser inte klart.
Jag kan inte änns tänka, ingenting är längre uppenbart,
Jag ser ingentin.
Problemen har nu försvunnit bort i dimman.
Jag vet inte vart jag är.
Jag vaknar upp i livet som jag levt i några dar,
Nu känns allt som verklighet, nu lever jag  hyfsat normalt.
Men snart kan jag inte längre stanna.
Det som händer det händer,
Jag flyger iväg, till ett eget litet land,
Som jag skapat själv.
Där får jag det jag behöver,
Jag behöver ingen hjälp.
Det som händer mig ibland, händer också många andra.
Det är jobbigt.
Vill inte flyga bort igen..

Om alla skulle lyssnat på vad alla hade att säga om alla skulle ingen våga gå utanför dörren, då är det väl tur att man ibland bara skiter i dom och lever sitt eget liv ? för allas självkänsla skulle vara i botten om vi lyssnat på andra. visst vi lyssnar kanske på dom men vi tar inte åt oss och det är så det ska va, undgomar lever i en sjuk värld. massa förhoppningar på sig, press från föräldrarna och från kompisarna. Grupptrycket, hur många klarar egentligen av att stå emot det ? jag kan säga ärligt att jag inte kunnat stå emot det alla gånger, det har även fått sina konsekvenser. inget jag är stolt över och inget jag kommer ta upp i min blogg ..

Sen för alla som undrar, så ja, jag har flyttat. det blev bäst så tyckte både mamma och jag. och vissa vet varför andra inte.

nu ska jag sova :) har volleyboll match imorgon.

men ha det bäst, kopest!