Arg, förbannad, frustrerad. Allt på en och samma gång. Alla går bakom ryggen på alla och det snackas bara massa skit. Det ljugs hit och dit och vem vet vad som är sant. Det är ett känsligt ämne, det kan jag erkänna att det är. Jag har inte släppt det, nej! Även fast jag borde så är det svårt. Jag vill fortfarande ha dig vid min sida. Jag avskyr dig, men ändå inte. Men du har ju intalat dig själv att du avskyr mig också så vi ligger kanske lika. Men du vet också att jag finns bara ett samtal bort, men du kan ju inte gå emot dig själv. Jag vet hur du funkar. Det hade inte kopplat i ditt huvud om du skulle ringt mig. Total kortslutning. 

Att folk är så dumma i huvet och gör så mot sig själva, att de inte förstår hur mycket de skadar sig själva. De säger att de förstår och att de vet att det är fel. Men ändå fortsätter man? Hade jag haft en chans hade jag med antagligen gjort likadant. Man kanske behöver det för att boosta sin självkänsla lite. Men då tror jag fan att det finns bättre vis än så.

Vänner, vad är det egentligen? Folk man kan lita på till 100% eller folk man bara snackar skit med? Folk som man trodde att man kände? Men allt visar sig ändå vara fel. Man känner aldrig en person till fullo, för denna person ändras konstant. Efter umgänge och efter andra påtryck. Men snart så slutar grejer att förvåna mig. Varför ska jag bli förvånad, självklart var det oväntat men inte förvånansvärt oväntat. Ingenting förvånar mig i denna byn längre. Folk vänder helt klart kappan efter vinden. Den som du ena dagen snackar skit om är nästa dag din bästa vän. Den som förrått dig är nu förlåten. Och den som du svurit att hata hela ditt liv älskar du nu.

Förvånad? Neeeeeej då.

Godnatt.