Jag kan gråta floder över allt som gått förlorat, över alla svek och över alla hårda ord. Eller så kan jag blicka mot framtiden, glömma allt det gamla och försöka göra det nya bättre. Mitt liv kommer aldrig bli bättre än vad jag gör det till. Inget blir bättre än man gör det till. Dina val, dina vägar. Man måste även få gå fel någon gång för att sen kanske senare välja rätt väg. Jag har svårt för att få ner allt jag tycker och känner i text, mest på grund av att jag vill inte att alla ska förstå hur jag egentligen mår. Egentligen vill jag agera på ett helt annat sätt, vara en helt annan person. Men jag tror man växer fast i sig själv efter ett tag. Det blir omöjligt att kunna förstå att man kan bli någon annan. Man kan inte se något annat. Men ibland är det nog det man måste göra, man måste inse att det har gått för långt, att något har gått fel. Men vem är jag att inse att jag gör fel. Hur mycket fel jag än har gjort i mitt liv kan jag inte inse att jag stått för största andelen av dom, det är jag som satt mig i den sitsen jag sitter i nu. Det är också jag som svikit och använt hårda ord. Det är även jag som betett mig illa och inte kunnat uppföra mig. Jag har problem med mig själv och med min självkänsla, men hur ofta erkänner man det? Jag blickar framåt, mot bättre tider, mot en ny skola och nytt folk. Ett nytt umgänge, ett annat "snack". Ett vitt papper, oskrivet. Helt upp till mig vad jag vill skriva på det. Helt upp till mig vad jag vill göra med denna möjligheten. Och jag kommer göra det bästa av det, det lovar jag. I alla fall försöka.