att en människa kan vara så komplicerad.

att en människa kan bete sig så olika.

att en människa inte kan släppa det.

att en människa inte kan fungera normalt.

nej, jag saknar inte dig. jag gör faktist inte det. men ändå gråter jag floder. antagligen för alla andra som bryr sig så himla mycket om just detta. jag vill bara att det försvinner. men jag vet att det aldrig kommer försvinna. alla vill bara att det ska bli bra. visst det vill kanske jag med, eller nej det vill jag faktist inte vid närmare eftertanke. jag är nöjd som det är. jag älskar min pappa och trivs hos han. han kan ta hand om mig, jag lovar! och det som har hänt går inte att laga. kanske enligt dig, men jag kan inte förstå hur du resonerar då. är det inte jag som gjort allt fel, eller ? för du har ju inte gjort något fel, du gör väl aldrig fel ? du och din äckligt perfekta man. skulle kunna spy på er bägge. om alla bara visste hur mycket ni fejkar allting utåt. hur är det hemma egentligen? inte så jävla bra va ? eller kanske bättre nu när ni blivit en "familj". hur fan vågar du bara att kalla er familj. kanske just därför jag inte vill ha något med dig att göra. för fejkat är bara fegt. men det är ju sån du är. du är feg. du är rädd. vad är du rädd för ? att dom inte ska tycka om dig om du bara är dig själv ? vet du ens vad ditt rätta jag är ? nej det vet du inte. du kan bara spela. spela att allt ska vara så jävla fint, eller hur ? nej fyyfan. du har väl spelat dig igenom hela livet. kollat för mycket på tv och läst i tidningar hur en perfekt "familj" ska vara. och i en perfekt "familj" passar ju inte en 15-åring som röker, dricker, knarkar, och snattar in va? det är så det är eller hur, men det vågar du inte erkänna för andra. jag vet att dina kompisar läser min blogg, fan va skojj jag tycker det är :)

varför skrev jag då detta? haha jo, det är sanningen. även kanske provocera lite. men du skulle bara våga ringa och be mig ta bort det. varför skulle jag göra det? för du är rädd att dom ska se hur du är ? där kom det igen, du är rädd. jag kanske pajar er fina familj, men det skiter jag fullständigt i. och antagligen kommer du tro att jag gör detta av avundsjuka, men nej det gör jag inte det heller. för du? hellre än sann familj med små gnabb men ändå fylld av kärlek. än en falsk familj, med hysteriska bråk och ingen kärlek.

puss på rumpan ;*